Begränsning av självbestämmanderätten inom social- och hälsovården
Klientens och patientens självbestämmanderätt ska alltid högaktas. Ibland är man tvungen att begränsa patientens/klientens självbestämmanderätt för att säkerställa tryggheten eller av annan godtagbar orsak.
När man är tvungen att begränsa en klients eller patients självbestämmanderätt ska man komma ihåg att begränsningen ingriper i en persons grundläggande rättigheter. Brist på personal eller resurser är aldrig en godtagbar orsak till begränsningen. Begränsningen kan inte heller bero enbart på patientens eller klientens sjukdom, exempelvis minnessjukdom. En begränsningsåtgärd ska alltid vara sista utvägen.
Vissa lagar som styr social- och hälsovårdens verksamhet innehåller bestämmelser om situationer där självbestämmanderätten kan begränsas. Begränsning av självbestämmanderätten kan även vara nödvändig i situationer som inte regleras i lag. I sådana fall kan det till exempel vara fråga om att säkra klientens eller patientens eller någon annans hälsa eller säkerhet.
En begränsning av självbestämmanderätten ska alltid vara nödvändig för att trygga vården eller tjänsten och den ska stå i proportion till syftet med begränsningen. En begränsning av självbestämmanderätten kan vara godtagbar endast om det mål som fastställts inte kan uppnås på något annat sätt och om det finns vägande och godtagbara skäl till begränsningen. Innehållet i begränsningen ska redan i beslutsskedet vara exakt definierat så att klientens eller patientens självbestämmanderätt inte påverkas mer än nödvändigt.
Begränsning av självbestämmanderätten är ett sådant viktigt vårdbeslut som avses i patientlagen och som ska diskuteras (vid behov upprepade gånger) med patienten själv. Om patienten inte själv kan besluta om sin vård, ska frågan diskuteras med patientens anhöriga eller andra närstående. Beslutet antecknas i patientjournalen som en del av vårdplanen. Innan beslutet fattas ska man sträva efter att klargöra patientens egen ståndpunkt i frågan. Om patienten inte själv kan besluta om sin vård, ska hens anhöriga, en annan närstående eller hens lagliga företrädare höras.
Ett specificerat beslut om begränsningsåtgärden ska fattas, och patientens vårdande läkare svarar för beslutet. Läkaren bedömer när användningen av begränsningsåtgärden kan avbrytas eller instruerar vårdpersonalen i detta ärende. Det väsentliga är att begränsningsåtgärden bara används så länge det behövs.
Ett beslut om begränsning kan inte fattas i förväg och kan endast fattas för viss tid. Behovet av en begränsning ska regelbundet bedömas på nytt, och begränsningsåtgärden ska upphöra omedelbart när den inte längre är nödvändig.
Klienters eller patienters rörlighet begränsas exempelvis genom användning av ett säkerhetsbälte endast för att trygga hens säkerhet och endast i den mån det är nödvändigt i varje enskilt fall. Det är möjligt att använda en säkerhetsanordning som begränsar rörligheten om detta främjar personens delaktighet och gör det möjligt för hen att på ett säkert sätt delta i verksamhet utanför hemmet. Rörligheten kan begränsas exempelvis i situationer där en person som har förlorat sin förmåga att gå har ett säkerhetsbälte i rullstolen.
Exempel:
En minnessjuk, förvirrad och rastlös patient eller klient vet inte var han är. Patienten självmant lämnat sin säng och fallit. Kan man lyfta upp patientens sängkanter så att han inte längre går omkring ensam?
Innan patientens rörlighet begränsas ska lindrigare alternativa metoder för att garantera patientens säkerhet prövas. I detta fall skulle till exempel ytterligare personal kunna hjälpa patienten i stället för att begränsa rörligheten. En begränsning av patientens rörlighet är alltid det sista alternativet och kan inte övervägas förrän lindrigare åtgärder har konstaterats vara verkningslösa i förhållande till situationen. Om patientens rörlighet begränsas, ska en läkare fatta ett motiverat beslut av vilket framgår de omständigheter som beaktats vid beslutsfattandet. Dessutom ska behovet av begränsningsåtgärderna och de lindrigare tillbudsstående medlen utvärderas före och efter beslutsfattandet med jämna mellanrum.
Beslutet om begränsning antecknas i patientjournalen som en del av vårdplanen. Innan beslutet fattas ska man sträva efter att klargöra patientens egen ståndpunkt i frågan och även registrera denna. Av anteckningarna ska även framgå begränsningens innehåll, den person som har beslutat om den, den person som har vidtagit begränsningsåtgärden, orsakerna till begränsningen, begränsningens omfattning och giltighet, dess verkningar för klienten eller patienten samt andra uppgifter som är väsentliga för bedömningen av begränsningen. I handlingarna ska även göras anteckningar om uppföljning av personens tillstånd under begränsningen samt om den behovsprövning som ska genomföras innan begränsningsåtgärden inleds, även då beslutet om begränsningen redan har fattats. Anteckningarna i handlingarna är viktiga både för att patientens och den vårdande partens rättsskydd ska genomföras, eftersom det utifrån anteckningarna är möjligt att vid behov bedöma begränsningens erforderlighet.