Förskrivning av bensodiazepiner

Bensodiazepiner och sömnmedel som verkar på ett liknande sätt (zopiklon och zaleplon) ska endast förskrivas efter övervägande, eftersom användningen av dem är förknippad med risker för beroende och missbruk. Bensodiazepiner ska inte förskrivas mot lindrig ångest eller sömnlöshet. Behandlingen ska planeras så att den är möjligast kortvarig, vanligtvis högst 2–4 veckor, och i första hand endast för användning efter behov. Det är endast sällan motiverat att fortsätta behandlingen i en längre tid än 4–12 veckor. Redan då behandlingen inleds ska dess planerade längd diskuteras med patienten. Patienten ska ges tillräcklig information om riskerna med behandlingen, såsom risken för beroende, och om hur läkemedlet används på ett ändamålsenligt sätt. Bensodiazepiner kan ge upphov till trötthet dagtid och bland annat försämra körförmågan. Särskilt hos äldre personer kan de försvaga minnesfunktionerna och öka risken för att falla.

Bensodiazepiner är inte primära läkemedelsalternativ vid vård av ångeststörningar, och de bör endast användas kortvarigt i de svåraste situationerna under behandlingens inledande skede.

För patienter som missbrukar eller har missbrukat rusmedel eller har rusmedelsberoende ska förskrivning av bensodiazepiner huvudsakligen undvikas.

Förskrivning efter övervägande

Vid förskrivning av ett läkemedel som kan missbrukas ska särskild omsorg och försiktighet iakttas. För att förebygga läkemedelsberoende ska läkemedelsförskrivaren följa upp den faktiska användningen av läkemedlet. Vården av en patient med läkemedelsberoende ska i mån av möjlighet koncentreras till en läkare. En patient får inte vid det första besöket på mottagningen ordineras läkemedel som kan missbrukas, om inte läkemedelsförskrivaren konstaterar att medicineringen är absolut nödvändig. Läkemedelsförskrivning av förstahjälpskaraktär ska begränsas till små doser för att förhindra missbruk.

Trots att man enligt aktuell vårdpraxis inte rekommenderar långvarig användning av benzodiazepiner eller användning av höga doser av benzodiazepiner, kan en sådan användning vara medicinskt motiverad i enskilda fall. Vissa patienter har svåra ångestsymtom som fortgår i åratal och de behöver långvarig och regelbunden läkemedelsbehandling trots att ett fysiskt beroende utvecklas. Det går inte för alla patienter att byta ut benzodiazepiner mot sådana läkemedel som inte ger upphov till beroende.

Kom ihåg att utarbeta ändamålsenliga patientjournalanteckningar vid förskrivning av läkemedlet

När man överväger behovet av långvarig läkemedelsbehandling med bensodiazepiner ska man noggrant överväga fördelarna och nackdelarna med behandlingen, möjligheten till andra vårdformer samt övriga faktorer som påverkar bedömningen av fallet. För patienter bör en konkret vårdplan alltid utarbetas gällande målet med läkemedelsbehandlingen och den användningen av bensodiazepiner: kommer man att försöka avvänja patienten från benzodiazepinerna eller åtminstone minska användningen av dem, eller konstaterar man att patienten tillhör den grupp för vilken det är motiverat att fortsätta en långvarig läkemedelsbehandling, till och med hög dosering. Sådana patienter ska följas upp noggrant och ändamålsenligt. Behovet av läkemedelsbehandlingen ska bedömas tillräckligt ofta.

Ändamålsenliga patientjournalanteckningar ska utarbetas om förskrivningen av läkemedel och grunderna till den, läkemedelsbehandlingsplanen och de faktorer som ligger till grund för valet av den.