På vilka grunder kan självbestämmanderätten för en klient inom socialvården begränsas?
Alla har vi rätt att göra självständiga val och fatta självständiga beslut i vår vardag. I socialvårdens tjänster innebär detta att klienten har rätt att bestämma om sitt eget liv och fatta beslut om frågor som gäller honom eller henne själv. Trots att det inte finns någon omfattande lagstiftning om förutsättningarna och tillvägagångssätten för begränsande åtgärder (med undantag av barnskyddslagen och specialomsorgslagen), kan man dock ibland stå inför en situation där en klients beteende begränsas eller förhindras. Utöver klient- och patientsäkerheten ska begränsningar uppfylla de förutsättningar som har fastställts för dem, såsom kraven på nödvändighet och proportionalitet.
Före de begränsande åtgärderna ska klientens åsikt och önskemål utredas. Om klienten är oförmögen att själv besluta om sina angelägenheter, hörs klientens lagliga företrädare för att utreda klientens åsikt.
Vad bör man beakta ifall begränsande åtgärder måste vidtas i socialvårdens serviceboenden?
I socialvårdens serviceboenden är det endast tillåtet att begränsa de grundläggande rättigheterna då målet inte kan uppnås på något annat sätt. Beslutet om begränsande fattas alltid av personens vårdande läkare, som även ansvarar för beslutet. Beslutet ska alltid innefatta motiveringar för begränsningen eller användningen av säkerhetsanordningen, den begränsning eller säkerhetsanordning som används, de personer som deltagit i beslutsfattandet och den tidpunkt då läkaren bedömer ärendet på nytt. Läkaren antecknar även beslutet i patientjournalen. Eftersom det är fråga om en begränsning av en människas grundläggande rättigheter, ska beslut om begränsningar göras för en så kort tid som möjligt. Således kan beslut om begränsningar inte gälla tills vidare. Behovet av begränsning är individuellt och ska alltid bedömas regelbundet.
Gränsen mellan god vård och omsorg samt användning av en begränsande åtgärd är inte alltid tydlig eller skarp
I socialvårdens serviceboenden bör man åtskilja åtgärder som begränsar självbestämmanderätten från åtgärder som hör till klientens grundläggande vård och omsorg, med hjälp av vilka man önskar trygga en god vård och omsorg för klienten. Användning av en säkerhetsanordning som begränsar rörligheten kan vara ett alternativ om exempelvis en klient som har förlorat sin förmåga att gå ges ett säkerhetsbälte i rullstolen. På så sätt möjliggör och säkerställer man klientens trygga deltagande i vårdhemmets verksamhet. Då den använda åtgärdens karaktär bedöms bör man fästa uppmärksamhet vid åtgärdens varaktighet och tvingande natur samt den berörda personens egen vilja och uppfattning. Ju tydligare en åtgärd begränsar de grundläggande rättigheterna, och den berörda personen motsätter sig genomförandet eller användningen av åtgärden, desto tydligare är det fråga om en begränsande åtgärd.
Brist på personal eller kompetens är inte en motivering och berättigar därför inte till att begränsa klientens eller patientens rättigheter. Man får inte heller begränsa mer eller under en längre tid än vad som är nödvändigt. Trots att man skulle ha tillstånd att använda en begränsande åtgärd ska användningen av den övervägas varje gång, och i mån av möjlighet ska alternativa tillvägagångssätt testas. Användningen av begränsningar ska också upphöra omedelbart när det inte längre är nödvändigt att använda dem.
Begränsning av självbestämmanderätten är alltid ett sistahandsalternativ.